En blåmes bön

Gud, tack för kvisten att sitta på i vinterns kyla.
Tack för ditt morgonljus som värmer och gnistrar i snön.
Där ser jag ditt ansikte, i världen runt omkring mig.
Vilken skönhet.

En sång låter jag sjunga till dig. Ett kviddevitt och ett pip till din ära.
Liten som jag är i en stor stor värld, så vet jag att du lyssnar ändå.

När jag flyger omsluter du mig i din hand och jag är trygg.
Genom din omtanke har jag en hel värld att utforska.

Liten och anspråkslös må jag vara men i Guds blida famn får jag tryggt njuta livets gåva.

~Amen och pip~

Suck över dagens själavård

Det känns ganska underligt att skriva om vad jag ser i själavården idag från andra samfund men så måste det bli.

Den Gammalkatolska kyrkan har inga medel till lön eller ersättning och vi arbetar ideellt som tältmakarpräster som det heter. Det är förståeligt därav att man inte alltid kan komma i kontakt med präst, diakon eller pastoralassistent för ett spontant samtal eller ens för att avsätta en tid om man inte mailar. Däremot är det enormt underligt att man inte kan göra det i något större samfund heller??

Jag har inte alltid kontakt med min handledande präst och söker mig gärna till andra själavårdare i tider av eget behov men blir ständigt frustrerad över att Sveriges kyrkor står i det mesta tomma på personal. Prästen är ute, på möte någon annanstans eller så är det bara tomt på folk överhuvudtaget och dessa människor är ändå betalade till att finnas tillgängliga för de som måste få lätta sitt hjärta. Till och med i Sjukhuskyrkorna i landet verkar det vara fåtaligt med närvarande ämbetsbärare, en plats där människor i smärta och sorg, både anhöriga och sjuka snabbt ska kunna komma i kontakt med en präst. De fåtal gånger jag själv kommit i kontakt med präst eller diakon så har det blivit korta samtal eftersom det naturligtvis är nära stängningsdags, dvs när jag själv slutat mina studier. Det är ju inte någon lysande ide i min mening att man bara arbetar under vanliga arbetstider eftersom väldigt få går från jobbet eller studierna mitt på dagen för att prata med en präst på lunch eller rast, en präst som för övrigt antagligen själv är på lunch. Det skulle vara betryggande om en satsning skulle göras för eftermiddags och kvällskyrka med tillgång till präst eller diakon med olika aktiviteter (inget mastodont arbete, en gratis fika kanske?) så att det också finns en anledning för sveriges avkristnade folk att uppsöka kyrkan och därigenom se vad som kyrkan ställer till förfogande. Jag menar då kanske inte fikat utan snarare en ögonöppnare för vad kristendomen erbjuder människan.

Ibland undrar jag också vad det är för ärenden personalen gör på dagarna som tar dem bort från kyrkan där man förväntar att finna dem. Naturligtvis åker man på hembesök, har interna möten och talar om hur man bäst ska nå människorna runt omkring en men det finns ingen på plats i kyrkan. Jag är kanske något orättvis men min upplevelse är sådan. Det är klart att de flesta präster är mycket bra i sitt kall och gör goda saker för Kristi skull. Jag känner ett antal präster och pastorer från skilda samfund som jag hyser enorm respekt för men ändock finns problematiken kvar. Man kan iof inte förvänta sig att en präst ska sitta och vänta på att eventuella sökare ska vandra in genom kyrkporten men det borde finnas någon med själavårdande ansvar närvarande i kyrkan. I slutändan så har de ju ändå lön för mödan om man säger så.

Då var det slut på gnäll för denna gång.. däremot så tror jag att frågan kommer att fortsätta….

Jag och själavård

Själavård är ett stort och känsloladdat ord med djup innebörd. För vissa kan det vara förenat med lättnad och förlåtelse, för andra med skräck och smärta, kanske en blandning av de båda. En sorts bitterljuv upplevelse som berör. Jag kan själv vid olika tillfällen och situationer uppleva den på olika sätt men en sak förblir inom mig. Själavården är djupt förknippad med människan och hennes livssituation. Som blivande präst assisterar jag i kyrkan som allmän själasörjare. Jag har som själasörjare till uppgift att – enkelt sett – lyssna och om så behövs ställa frågor och ge råd. Jag är inte färdig som själasörjare (något jag börjar inse man aldrig kan bli ”färdig” med) och tänker heller inte utge mig som det.

Att vara själasörjare är ett stort ansvar. När jag tänker på vad som definierar min kallelse så kommer jag alltid till själavården. Gudstjänsten och allt församlingsarbete är en förlängning av själavården. När jag gick bibelskola och läste grundläggande själavård så öppnades mina ögon för hur mycket som kan beskrivas som själavård och på nått sätt så har den ”stora” eller ”allmänna” själavården fastnat i mitt sätt att tänka och handla. När jag sedan blev Pastoralassistent var det själavården som stod i första rummet för mig och jag blev oerhört rädd. Själavård är något man kan vrida och vända på och romantisera kring i all evighet men verkligheten kan och är en helt annan många gånger. Jag tvivlade och våndades verkligen över om jag verkligen hade rätten att vara själasörjare. ”Vem är jag att rådgiva andra i sådana frågor” tänkte jag och tänker fortfarande ibland. Men vi måste alla börja någonstans. Vi kan inte alla vara visa och kloka och vana från början. Tack och lov att man har en egen själavårdare att gå till och vägledas av. Som själasörjare kan man inte lösa allt. Vem kan det? Och vi som lyssnar kan också fela även om vi har flera år bakom oss av erfarenhet men vi har tryggheten av att man alltid går framåt, lär sig och växer i sin roll som själasörjare. Jag förväntade för mycket av mig själv till att börja med vilket är ganska vanligt skulle jag tro och fick en hel del ångest därutav men man lär sig som sagt.

Under den här kategorin så vill jag dela med mig av de frågor som dyker upp hos mig kring ämnet själavård.

~Kristoffer

Opening statement

I never thought that I would feel it neccesary to write in english but somehow it seems that I share much more incommon with the english speaking christian community than with the all too withered and seculerised swedish christian community.

It should be noted however that I am not at all a conservatist, narrowminded fellow preaching hellfire and brimmstone as some may belive by reading the above. It’s easy these days to jump to the conclusion that anyone who does not support ultra liberalism, religious syncretism or docetism is a conservatist bastard but hey, I am as much of a conservatist as Ghandi was evil.

For the reccord I love a high church service as much as the next man (or woman) but not out of any dogmatic reason, on the contrary. I sometimes muse if it might have something to do with me being gay… nawww 😉
That said we all know where we stand. I am a gay man studying for the priesthood within the Old Catholic church of Sweden (Union of Utrecht) and boy am I going to share my thoughts on allot of things.

Peace and all good

~Kristoffer

Förlåtelse

Förlåtelsen är en väldigt central del av den kristna läran. Man kan säga att det är den djupaste, den innersta kärnan av kristendomen. Vi har via en person utvald att vara porten till den gudomliga verkligheten och upplysningen fått del av en outsägligt mäktig kraft, den kraft som vi finner i förlåtelsen och försoningen. Många ser inte det som en viktig del av sina liv. Det blir trivialt förutom när vi skakas av våra egna ofullkomliga försök att leva det ”perfekta” livet vilket vårt samhälle definierar åt oss. Som kristen i den minsta bemärkelsen (dvs. en med oklar och otydlig tro) så är det lätt att se förlåtelsen i det lilla. Det är lätt att be om förlåtelse för det som inte berör oss i vårt innersta. I sin extrem blir förlåtelsen lätt själsvådlig och fruktansvärd, flammande av det extatiska och svävande utan att egentligen vidröra vår själ. Vi glömmer allt för ofta att vara och leva i varat och utifrån varat ta emot det gudomliga utan förbehåll.

Har du däremot någonsin försökt be om ursäkt till någon som just skällt ut dig på goda grunder fullt medveten om att personen antagligen inte kommer att ta emot den olivkvist du räcker fram? Då närmar vi oss vad de tidigaste kristna kallade Vägen! Vi kan inte ens börja närma oss detta mäktiga och fullkomligt gudomliga verk utan att ha kämpat med vår egen förlåtelse. Smärtan är nästan outhärdlig både för vårt fåfängliga ego och vårt hjärtas djupa längtan efter frid och återupprättelse till harmoni. Har vi en gång verkligen mött vårt eget sökande efter förlåtelse utan att vända om och fly, utan att titta bort från vårt handlande kan vi inte bli densamme igen. Förlåtelsen är en makt så sällsam, så fylld av kärlek och ljus att vi inte kan leva utan den längre, inte längre fortsätta i det som är fel, ej heller vandra i samma gamla nötta fotspår. Man blir pånyttfödd, nyskapad och formad till en ny människa, ny men ändå densamme. Man kan allt för ofta glömma att förlåta och/eller att be om ursäkt, något som tar minst lika mycket kraft och mod när det verkligen gäller, i dagens värld och samhälle. Hur ofta kommer man inte på sig själv med att göra undanflykter, bekväma förklaringar och urskuldanden? ”Nej, det är inte jag som har fel utan den där personen. Ta upp det med den där personen.” Sade inte Adam detsamma i paradiset? ”Det var inte Jag utan Eva!” Det är inte precis ett nytt tillkortakommande hos oss.

Min önskan, min hjärtligaste önskan, är att du som läser detta får mod nog att vända dig till Gud, en nära vän eller dig själv och be om ursäkt och förlåta vad som nu än ligger som tyngst i ditt hjärta. Du vet vilket det är du ångrar. Våga! Du är inte ensam och belöningen är mycket större och mycket vackrare än du kan tänka dig. Ansträng dig men utan att tvinga fram det då kommer du att vinna den frid och förtröstan som inte släpper. Är du kristen så be till Gud och ha gott mod. Det gudomliga vi kallar Fader är så fyllt av omtanke att ljuset av hans kärlek omfamnar dig ovillkorligen.

Må Gud välsigna dig och omfamna dig i sin kärlek.

Long time, no see

Jag har inte skrivit i bloggen på jag vet inte hur länge. Så nu kommer jag försöka vara lite mera aktiv häromkring. Det har varit många som begärt mera action från min sida så…

Nu hoppas jag att det blir en mera reguljär fortsättning på mitt bloggande.

Row, row, row your boat…

Det var en gång en man i en roddbåt som skulle mellan två öar. Dessa öar var två riken. Det ena hette Skuld och det andra hette Försoning. Havet där emellan hette Livet. Mannen i roddbåten hade i många år rott mot landet Försoning men oftast funnit att han cirklade kring Landet skuld. Suckande lade han årorna i båten och drev vind för våg i förtvivlan. Då kom där en segelbåt med en god man vid rodret som lade sig långsides.

– Vad gör du här, frågade han, du driver ju?

– Jag har gett upp hoppet, sade den andre, i många år har jag sökt att nå landet Försoning men utan framgång. Jag flyr från mitt eget land förstår du för där är ständig missväxt och lagarna så hårda att man inte har friheten att ens vara glad. Hårda är de som styr och alltid kommer de med en invändning för att klämma en på en krona. Så jag tog den här båten som jag hittade övergiven i en skyddad vik. Jag har rott med kraft och vilja men inte lyckas jag komma mycket närmare mitt mål. Många är stormarna som jag har väntat ut, höga var vågorna som sköljt över mig och nära har jag varit att gå under i djupet. men nu orkar jag inte mera för inte har jag längre kraften eller orken att kämpa mot allt det här. Det är bäst att jag bara driver och ser vad som händer.

Mannen i segelbåten rynkade pannan och tänkte mycket länge på det som sagts. Efter ett tag så tittade han upp och sade:

– Jag tror min käre vän att jag ser vad som är problemet så låt mig få förklara. Han harklade sig och sade sedan följande: Du fick en chans att komma från det hemska land som du beskriver. Landet Skuld är ett ont och försåtligt land fullt av lögnare och folk fulla på tron om sin egen betydelse och förnämlighet. Vitt spridd är fåfängan och självupptagenheten i det landet, det är därför de är så hårda och kräver så mycket av andra för de vet inte sitt eget sanna värde och fyller sin egen tomhet med allt som du äger och har för att fylla det. Det är inte av någon slump som du fann din båt för den goda viljan, som kallas Guds försyn, är alltid med oss och vakar ständigt över oss. Den goda viljan styr nämligen i landet Försoning och den goda viljans omsorger når även landet Skuld genom ombud, den som heter Guds försyn. Du är verkligen värd en medalj för att du rott med sådan beslutsamhet och kraft men var inte orolig det är inte förgäves. För se din båt har ju också segel. Har du aldrig använt dem?

– Nej, jag vågar nämligen inte, jag vet inte var vinden tar mig, sade han.

Mannen i segelbåten fortsatte att tala: Det är så att vinden är Andevinden, den ger båten styrkraft och en högre fart än rodden och ger oss vila, för rodden är bra under stiltje när vi är utvilade och själva ska ta oss fram med egen styrka. Du måste tro och lita på den, därför kallas den ofta för trons vind. Var inte heller oroliga för stormarna för ingen så stark vind och ingen så hög våg kan kantra din båt och ta dig ner till djupet för den båten är kärleksbåten. Den bär allt och håller allt. Trygg, stadig och trofast är den oavsett hur vädret är utanför. Stormen heter förresten Fruktan och den vill få oss att tappa allt hopp men det är allt, skadan den gör är inte oreparerbar bara plågsam.

Nu var det mannen i roddbåten som satt försjunken i tankar. Efter ett litet tag så reste han sig och reste seglet med ett flin.

-Att jag inte tänkte på det förr, sade han.

Mannen i segelbåten delade med sig av sin färdkost och de pratade om lite ditt och datt tills mannen i roddbåten med mycket gott humör frågade: Vad heter du?

– Jag heter Hoppet och jag kommer ofta och gör mig påmind hos människorna som reser på detta hav för att visa dem vägen igen. Jag bor där borta i fyrtornet där jag kan sända mitt ljus mot alla som söker sin väg på Livets hav.

De båda bröt sent om sider upp från varandra och vägledd av Hoppets fyr, trons vind och kärlekens båt tog sig roddaren in till hamnen i landet Försoning. Väl där kunde han äntligen lätta sitt tunga sinne från alla de oroligheter han varit med om och kunde nu glatt se ut mot Livets hav och konstatera att nog hade han inte haft ett lyckligt liv men han fann att det var värdefullt och i det fick han stor frid och från den stunden, genom den observationen, gjorde han sitt liv bättre och lyckligare än vad det någonsin varit.

Frid och allt gott

Dagarna kommer-dagarna går

Det senaste dagarna har varit jätte trevliga. Jag, Johanna, Robert och BjörnE har umgåtts mycekt och varit ute i skog och mark. Har plocka svamp en eftermiddag med BjörnE och lagat mycket god mat.

Det har varit många möten med olika myndigheter som har varit lite uttröttande, man har ju läxa på allt det här 😛

Igår var en as bra dag. Jag, Johanna och BjörnE gick ut i skogen, vi spårade lite med hundarna och plockade tranbär. Sedan följde jag med Johanna och Robert på affären, köpte en massa billigt och lagade middag med alla ovannämnda hemma hos mig, gjorde även smaskig efterrätt 😉

Ska lägga upp lite bilder på allt samman vid tillfälle!

Det var allt för den här ången.

Frid och allt gott

Trött men glad

I fredags var Johanna, Robert och jag ute på utflykt i skogen. Vi hade hur kul som helst måste jag säga. Vi spårade lite med hundarna, tände en mysig brasa och skämtade tills vi höll på att stupa 😀 Sedan for vi hem till Johanna & co för lite smaskig mat och kladdkaka på det. Hundarna hade det nog hur bra som helst för dom sprang och busade så mycket dom bara orkade. Det blev mycket hundmys senare på kvällen.

Frid och allt gott

Hoc est enim corpus meum-Detta är min kropp

Brutet bröd, vi är inte sanna medmänniskor förens vi bryter och ger av oss själva till andra. Det kan bara ske i kärlek och Gud är den kärlek som förvandlar oss och renar oss inte bara till själen och sinnet utan också till kroppen. Genom att Gud blev människa kan också människan bli gudomlig. De senaste dagarna har detta blivit så mycket tydligare.

Guds verkande kraft kommer till oss som tydligast genom de handlingar som han givit oss, t.ex. Dopet, Mässan/Nattvarden osv. Men ingen av dessa gudsfyllda hanlingar som vi kallar sakrament kommer till oss utan den rörelsen som ligger bakom dem och det är kärleken. Kärleken är sakramentens sakrament, den verkliga grädden på moset som inget skulle fungera utan. När Jesus firade den första nattvarden och sa ”gör detta till min åminnelse” så uppmanar han oss att göra som han: Se jag ger av mig själv, kärlek och helande, för att ni ska ha del i det jag är, dela med varandra och därav bli som jag. Att bryta och ge av oss själva gör oss sanna människor. Det är början och slutet av saligheten.

Ljuset av Guds kärlek genomlyser allt i universum oavsett om man lider av depression, tar droger, är alkolist, eller vad som helst och det ljuset får vi dela inom oss och med varandra så att vi kan säga om varandra precis som Evangelisten Johannes säger om Johannes Döparen ”Det kom en man som var sänd av Gud…Han kom för att vittna om ljuset… själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.” (John 1:7-8)

Frid och allt gott